GRATTIS GULDGOSSEN

tänk, i dag fyller han två år.
han som så länge var en dröm, en tomt hål i hjärtat, en kamp.
min fina lilla kille.

hans födelsedag gör mig påmind om den resa som tog oss hit och hur starka vi blivit tillsammans, jag och maken. det är svårt att skriva om det här utan att använda stora ord, men jag vet också hur viktigt det var för andra när jag berättade om vår längtan efter ett till barn, hur fin respons jag fick från människor som gick igenom samma sak.

när vi bestämde oss för att Stora skulle få ett syskon hade jag ingen aning vad som väntade oss eller att vi skulle få vänta, men tiden gick och det kom inget syskon.
månader av besvikelser passerade och blev till slut en ångest för svår att bära. vi behövde hjälp.
för en syskonlös människa som jag själv är var det svårt att höra "ni har ju ett barn", även om det ligger oändligt mycket i det. ja, vi hade ett barn men den sorg jag själv ofta känt över att inte ha ett syskon brände inom mig. jag ville se vår dotter växa upp tillsammans med någon som bar på en ryggsäck med samma erfarenheter och referenser och som hon kan dela livets små och stora saker med.

här började en lång resa med mediciner och ägglossningstester och undersökningar. nej, det var inget fel på någon av oss, det var bara att fortsätta vänta, medicinera, hålla koll på ägglossningar och slappna av.
precis som att avslappning vore någon form av konstgjord befruktning. den meningen kan jag fortfarande bli irriterad över att höra i dessa sammanhang.

samtidigt gjorde vi ett val som jag tror betytt mycket för oss: vi bestämde oss för att detta inte skulle bli tiden som vi senare skulle minnas som den då vi försökte få syskon, utan vi skulle njuta av det barn vi redan hade och leva i nuet. det är inte bara något som händer, utan det måste man lära sig och påminna sig om gång på gång och det kräver otroligt mycket av en.

man får suga i sig av positiv energi från familj och vänner, fokusera på små glädjeämnen i vardagen och tillåta sig känna när det gång på gång kom en ny liten människa i bekantskapskretsen. man är så ödmjuk inför det faktum att barn inte är något man skaffar, utan får om man har tur och varje andetag mot en bebisnacke var för mig andas in glädje och ut med sorg som annars skulle ha gjort mig bitter.

den tiden förändrade mig massor. till det bättre.

till slut blev vi rekommenderade att försöka med IVF. då hade det gått nästan tre år sedan vi med pirr i magen öppnat dörren för ett till barn.
när man redan har ett barn måste man vända sig till privat vård för att få hjälp och finansiera alla ingrepp själv. att vilja få ett syskon är ett lyxproblem, det är något jag på olika sätt fått konstaterat för mig under den här resan.

och att förbereda kroppen för en provrörsbefruktning är otroligt påfrestande. resultatet av hormonbehandlingen i olika steg blev för oss sex ynka äggblåsor med tre ägg varav ett var dugligt.
ett ägg.
när jag sa "hoppas vi ses igen" när ägget sattes tillbaka skrattade personalen på kliniken, men oron malde i magen.

men vet ni, det där ensamma lilla ägget...det är i dag en sprallig tvååring med min uppnäsa, pappans frimodighet och storasysters vilja av stål och hjärta av guld.
vår familjs saknade pusselbit.
tack,