jag läser vad
Hanna skriver om sin förlossning och JA, det var två år sedan för min del med men jag blir också provocerad av att många vaggas in i en tro att mödravården har tid, tar sig tid och verkligen gör allt för att man ska få en fin förlossningsupplevelse.
min första förlossning (en igångsättning) var jättebra. JA det gjorde ont, men vi hade en barnmorska som var närvarande och till och med fick den blivande pappan att vara aktiv och det kändes så himla bra. minns att jag pratade stort om urkrafter och "hur kroppen bara tog över".
så blev jag gravid igen. och ni som följt mig vet ju att det var genom ivf och att den kampen präglade mig mycket. jag var, från dag ett, livrädd för att förlora det här barnet och hade ständigt känslan av att det kanske inte var meningen och att det antagligen inte skulle gå hela vägen. som om jag försökte förbereda mig för det värsta. (det här är den korta versionen).
jag hade en helt suverän barnmorska inom mödravården som bokade in mig på aurorasamtal. jag fick komma dit två gånger och varje gång fick jag höra "jag vet inte vad vi ska göra med dig. är du säker på att du inte vill ha ett snitt?".
jag var inte rädd för att föda barn. jag var rädd för att förlora ett barn innan eller under en förlossning.
"de som har gått igenom en provrörsbefruktning brukar inte tänka som du" sa barnmorskan och tittade på mig. "de brukar tänka att de har ett mirakel i magen".
jag fick göra en noga detaljerad förlossningsplan hos specialistmödravården för att minska min oro. jag skulle inte behöva gå över tiden. jag skulle bli snittad om jag ville. jag skulle inte behöva föda barn med hjälp av sugklocka eller tång. jag skulle få smärtlindring. jag skulle inte behöva vara "duktig". jag skulle få stöd och
alla som öppnar din journal kommer att se att du gått på samtal och är rädd.
så kom och gick den dagen då jag var beräknad. jag fick en hinnsvepning vid en undersökning två dagar senare och under kvällen satte allt igång SNABBT.
när vi kom in till förlossningen pratade ingen med mig om min oro. ingen lyssnade på mina rop på hjälp när paniken sköljde över mig som en svallvåg. jag sög fast makens blick och sa "hjälp mig! det var ju så här det inte skulle bli!" när jag kämpat emot krystvärkar i en timme, helt blockerad av rädsla och av sköterskan som sa "nu mår inte din bebis så bra, Linda". det kom en förlossningsläkare och sa åt mig att "samarbeta eller åka hem" och därefter misslyckades fyra personer att sätta epidural och jag blev utan smärtlindring. sedan fick jag höga doser värkstimulerande dropp och födde en kort stund efter det vårt andra barn och fick den allvarligaste formen av förlossningsskada på köpet.
efter det att jag kommit tillbaka från operationen kommer barnmorskan in och säger "du ska inte tro att jag undvikit dig". ett bevis på hennes svek. ett bevis på sjukvårdens svek. jag fick aldrig några förnimmelser av en urkvinna inom mig under den förlossningen. jag känner fortfarande sorg och ilska över hur jag blev lämnad åt min egen rädsla då när jag behövde vara stark och trygg.
