en släktings ödegård.
först var jag bara exalterad.
jag som är så fascinerad av ödehus, vill gå nära, fotografera, fundera.
varför lämnade man bara det här huset?
så fick jag reda på om den här gården.
mormor som beskrev den gamla affären med en köpmandisk och kakelugnarna i rummen,
husets dubbeldörrar, utsikten mot åkrarna.
men inte hade jag kunnat föreställa mig att stället skulle gå rakt in i maggropen, i hjärtat.
hur lätt det var att föreställa sig en plats i skuggan under den stora eken på det som en gång var en gårdsplan, hur gärna kroppen ville städa upp bland bråten, sopa de breda golvplankorna och på något sätt återställa lite heder i husen, rädda släktingarnas saker som nu ligger huller om buller.
som fortfarande är deras.
det är nästan 30 år sedan de var där
och jag vet inte alls vilka planer som finns för husen, för marken, för alla saker.
jag bara känner att jag tycker väldigt mycket om platsen och att jag gärna skulle vilja ta hand om den.
jag känner det både i magen och hjärtat.
