djur. min största svaghet.
en varm nos mot handflatan, näsan nedborrad strax bakom örat.
axlarna som sjunker och pulsen som går ner när några minuters klappande ryms i schemat.
som idag, när jag tog mig tid att repa gräs åt brukets kaniner,
hur deras förhoppningsfulla ögon följde mig, hur de klättrade med framtassarna mot gallret och buffade mot fingrarna när gräset tog slut.
det jag förut skulle ha förklarat med "att jag blir som ett barn när det kommer till djur" är helt enkelt jag, ingenting annat.
jag älskar djur,
jag älskar djur,
vare sig det är en stark treårshingst som inte vill lyssna eller om det är en nyfödd darrig marsvinsunge.
Likadant hos mig. Går jag och pratar m nån kan jag totalt tappa bort mig i vad jag säger bara för att jag möter en hund. Drog med mig maken ut igår på sen cykeltur för att jag bara skulle kunna fara förbi cirkusens hägn full av kameler, zebror och åsnor men tji fick jag då de redan åkt vidare...
SvaraRaderaMen det där lugnet man får inom sig av djur - bästa terapin.
/tina 36år
Jag är samma lika. Djur, mkt fint det.
SvaraRadera